Christopher Nilsson, som gick Coachutbildningen hos oss förra året, delar här några reflektioner från sin resa.
”När jag slutade bära allas frågor – och upptäckte kraften i att inte ha alla svar
Det finns ögonblick i livet när något välbekant plötsligt får en helt ny innebörd. Som att skruva på en gammal radio och upptäcka en helt ny frekvens – en som alltid funnits där, men som jag aldrig riktigt ställt in mig på.
Under min utbildning till diplomerad coach hände just det. Jag trodde att jag kom dit för att lära mig coacha andra bättre. Men ganska snabbt insåg jag att utbildningen lika mycket handlade om att förstå mig själv. Och kanske framför allt – att förstå mina egna mönster som ledare.
Och oj, vad det blev tydligt:
Jag hade i många år burit runt på en föreställning om att jag som ledare borde komma på lösningarna åt andra.
Inte för att jag blivit tillsagd det.
Inte för att någon egentligen förväntade sig det.
Utan för att jag själv trott att det var så man var hjälpsam.
Den välmenande fällan – och den ohållbara bördan
Det slog mig med en sorts mjuk, men obeveklig kraft:
Att ständigt försöka lösa andras utmaningar är inte bara ohållbart.
Det är också… begränsande.
För mig, absolut.
Pressen, självkritiken, ansvaret som sväller över alla rimliga gränser. En förväntan jag själv byggt upp, där varje ny fråga från någon blev till ännu en sak att “fixa”.
Men framför allt begränsar det andra.
När jag försöker leverera svaren åt någon annan, tar jag samtidigt ifrån dem chansen att utforska sina egna.
Jag begränsar deras kreativitet, deras nyfikenhet, deras mod att hitta det som är viktigt på riktigt.
Den insikten var… ja, faktiskt en kognitiv frigörelseprocess av rang.
Som om någon plötsligt öppnade ett fönster i ett rum jag inte förstått saknade luft.
När coachandet flyttade från teori till förhållningssätt
Ju djupare utbildningen gick, desto mer började jag se hur ett coachande förhållningssätt inte bara är ett verktyg – det är en hållning.
Ett val att tro på människors inneboende förmåga.
Ett sätt att möta andra med tillit snarare än lösningsiver.
Och något förändrades i mig.
Jag började märka hur mycket lättare min egen arbetsmiljö blev när jag slutade hålla fast vid rollen som problemlösare och i stället tog steget över till att vara möjliggörare.
Det var som om jag gav mig själv mer andrum – och samtidigt gav andra mer plats att växa.
Speglingen mot utvecklande ledarskap
Här någonstans började pusselbitarna falla på plats.
Det jag lärde mig som coach var egentligen samma grundfilosofi som i utvecklande ledarskap – bara uttryckt på ett annat sätt.
När jag gav mer utrymme för:
- individuell anpassning
- inre motivation
- inspiration som kommer inifrån, inte utifrån
…så öppnade sig något större.
Det kollektiva lärandet.
Teamets egen rörelse framåt.
Den där organiska effektiviteten som inte kan tvingas fram, men som uppstår när människor får växa på sina egna villkor.
Det var då det landade helt:
Det coachande förhållningssättet och det utvecklande ledarskapet är inte två olika saker. De är en symbios. Två perspektiv på samma mänskliga kraft.
En kraft som frigör potential – både min och andras.
Friheten i att kliva åt sidan, utan att kliva bort
Det som började som en utbildning i coaching har blivit något mycket större än jag väntade mig.
Det har blivit en omkalibrering av mitt eget ledarskap.
En mental ommöblering.
En slags mild revolution i hur jag väljer att möta människor, utveckling och ansvar.
I dag känner jag inte längre att jag måste ha alla svar.
Och i det finns en enorm frihet.
Inte för att jag gör mindre som ledare, utan för att jag gör annorlunda:
- Jag skapar mer utrymme.
- Jag bygger mer tillit.
- Jag bjuder in till mer nyfikenhet.
- Jag delar ansvaret för att hitta lösningarna med dem som äger dem.
Det är inte bara hållbart.
Det är mänskligt.
Och framför allt är det utvecklande – för alla inblandade.
Det här är kanske inte den resa jag trodde att jag skulle göra.
Men det är definitivt den jag behövde.”
Christopher Nilsson
Karlstad 2026 02 25